Kulturkrönikor

Umeå kan lära av 1800-talsarkitekterna

Publicerad 29 november 2016 (uppdaterad 2 december 2016)

Kulturkrönikor Det som ser ut som en rörelse bakåt kan i själva verket vara det mest moderna och radikala.

FÖLJ ÄMNEN

Jag står i sportbutiken, torsdagen före Black Friday. Ett snabbt köp av vintervantar var planen, men kortläsaren krånglar och jag blir stående i kassan. Det har varit struligt hela dagen, meddelar killen bakom disken, sammanbitet.

Oj, hoppas det ordnar sig inför morgondagen då, med rean och allt, säger jag glättigt. Förstår snabbt att jag klivit på minerad mark – ett fladder av panik i kassakillens blick och han kvider plågat: Ja, annars blir det katastrof.

Och jag tänker; sannerligen, detta är senhösten då orden och dess nyanser sätter oss på prov på helt nya sätt.

Katastrof – en strejkande kortläsare eller ett smältande Arktis.
Sanning, ett annat nyckelord, som under höstens Trump-era förvrängdes till post-sanning, begreppet där känsla konkurrerat ut fakta.

Eller Oron, som statsministrar, journalister och politiska analytiker efter samme Trump nu säger att vi måste ta på allvar, bara vi kan bestämma oss för vilken? Eller snarare; vems? Glesbygdsbornas? Pensionärernas? De arga vita männens?

I Umeå slipper vi grubbla – här är det handelns och hotellägarnas oro som dominerar fältet, oron inför utmaningen att på rangliga spångar över den krater som är Umeå, klara ödesprovet julen. Likt ett fladder av panik i hela stadens blick på framtiden, är det som om just den oron utklassar all annan oro. Föräldrars oro över svällande barngrupper, de äldres oro över försämrad omsorg i snävare budgettider – och definitivt den oro hos alla de kritiker som tar stadsomvandlingen till stöd för att uttrycka farhågor om hur en mindre hållbar stad tar form.

Den oron är sedan länge brännmärkt och fri att raljera över hos beslutsfattare i såväl de egna sociala forumen som i en mer etablerad offentlighet.

Det gör nu nyligen det tidigare kommunalrådet Lennart Holmlund, intervjuad i Sundsvalls Tidning apropå det expansiva Umeå med sina höga hus och Sundsvalls tilltänkta megahöghusplaner på torget, av team Gert Wingårdh/Nicklas Nyberg.

Sundsvall, vars stora mångåriga stadsbyggnadsdebatt går under rubrik Petersvik, den kulturbebyggelse från sent 1800-tal med kringliggande grönområden som kommunen beslutat offra för en logistikpark. Kring den – frågan som blev skandalartad i mars, när ett gammalt avtal mellan kommunen och SCA uppdagades, som kunnat rädda både miljö, kulturmiljö och åtskilliga skattekronor – uttalar sig inte Holmlund i artikeln, trots att nära släktskap finns med den politiska prestige, det kommunala riskspelet i samarbetet mellan privat-offentligt, som präglat Umeås stadsbyggnadskonflikter på senare år.

Uttrycker sitt stöd för höghusplanerna gör han emellertid indirekt, genom att slå fast, apropå den kritik Sundsvalls höga hus fått från kulturminnesförsvarare och ”det djävla gnäll” som alltid varit i Umeå, att kulturarvsfrågor bör beslutas lokalt. Det är fel, menar Holmlund, att riksintresse ska få avgöras centralt. Ett uttalande som tar ut sig själv kan man tycka, med “riks” svårt att separera från just “centralt” – men ändå klarspråk från beslutsled, till skillnad från den kompakta politiska tystnad som präglat det nu avgjorda ärendet gamla länslasarettet, där ett kulturhistoriskt värde som enligt Riksantikvarieämbetets kriterier benämns ”närmast omistlig”, ignorerades.

Likafullt en anmärkningsvärd kommentar – är detta en hållning Holmlunds efterträdare delar? Vilka andra statliga värn kring kulturarv anses kunna överträdas, undrar man, oroat. Och konstaterar, att en sådan kulturarvssyn från högsta politiska ort: som en fråga för tillfälliga politiska majoriteter snarare än kulturarvsexpertis, knappast hade passerat en kulturhuvudstadsansökan.

Men det var då och nu är nu – och nu är det inte kultur som längre ska bygga staden, utan business – och business behöver plats och höjd och framför allt: nytt. Som Lennart Holmlund slår fast i Sundsvalls Tidning: ”Det kan inte vara arkitekter i slutet på 1800-talet som ska ha formgivningsrätten för morgondagens städer”. Ett uttalande som gör en oavsiktlig vurpa genom det faktum att det sena 1800-talets arkitektur präglades av stor förnyelselust och stilblandning och en kommentar som därtill med fördel kan ställas i ljuset av ett originellt byggprojekt som tar form i Växjö. Här bygger it-entreprenören Björn Sundeby ny kontorsbyggnad och planerar för ett helt kvarter med bostäder, butiker och kontor – med just det sena 1800-talet som modell. Inte bara i imiterande estetik utan rakt igenom, från materialval till hantverkstekniker, allt i syfte att uppnå en kvalitet som Sundeby tycker saknas i dag.

Det handlar om att gå in i dåtidens arkitektur med hull och hår. Om ornamentik och detaljer som inte får plats i samtidens byggande som präglas så starkt av besparingar, rationalitet och prefabriceringar, säger arkitekten Ola Broms Wessel som har uppdraget att rita det palatsliknande Sigfridshäll, till SvD. Han har arbetat med projektet i tre år och hoppas på att husen kan väcka debatt om kvalitet och slentrianmässiga byggande.

En seriös satsning och en provokation, säger han om projektet som mötts av starka reaktioner; att rita historiska fasadmotiv är inget vi är skolade i från Arkitekturskolan, konstaterar han.

Jag tänker att exemplet Sigfridshäll säger något viktigt om stadsbyggnadsdebatten i Umeå – om att det som ser ut som 1800-talsarkitektur egentligen kan vara det mest radikala och nyskapande. Om att det som avfärdas som gnäll och en rörelse bakåt, kan vara en rörelse som söker sig framåt, bara inte i den riktning som den rådande makten påbjuder. En rörelse som söker förändring och utveckling i lika hög grad som krafterna bakom de synliga kostsamma investeringsprojekten som just nu har centrum i både sitt ekonomiska och rumsliga grepp, men mot en mera ekologiskt och socialt hållbar stad, en grönare förtätning.

Arkitekter från 1800-talet kan inte få diktera villkoren för morgondagens städer – men hur ska vi försäkra oss om att 2010-talets beslutsfattare gör de kloka valen för 2100-talets städer?

SARA MEIDELL

 

 

 

Chefens varumärke får inte skadas

Kulturkrönikor Lars Böhlin är orolig för vad hans krönika kan ställa till med, eftersom Umeå… ?

Ett förundrat ögonblick av nåd

Kulturkrönikor Duvhöken i decembermorgonen kommer att dröja sig kvar tillsammans med de andra… ?

En oroande beröringsskräck inför det svåra

Kulturkrönikor Beslutet att sända tillbaka kyrkokonsten en anmärkningsvärt tung… ?

De fula barnen

Kulturkrönikor Gud förbjude att Twilight Sparkle skulle flyga bort från mitt hus. Men också… ?

BB-ockupanter i pussy hats

Kulturkrönikor Mellan historiens stickande kvinnliga nätverk och dagens vårduppror löper… ?

Sara Meidell

Kulturredaktionen
Telefon: 090-17 60 38
sara.meidell@vk.se

Tips från Kulturredaktionen
En oroande berörings- skräck inför det svåra

En oroande berörings-
skräck inför det svåra

Kulturkrönikor Beslutet att sända tillbaka kyrkokonsten i Vännäs en anmärkningsvärt tung symbolhandling. ?

Översättare prisas

Översättare prisas

Kulturtelegram Översättaren Sophie Sköld har tilldelats 2017 års Elsa Swenson-stipendium.  ?

Mest läst på kultur