Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Jazzfestivalen allt bättre på jämställdhet

Kulturkrönikor.
49:e Jazzfestivalen är avslutad och den avvek inte speciellt mycket från föregångarna, konstaterar Lars Böhlin som dock gläds åt att andelen kvinnliga artister.
Lars Böhlin
Uppdaterad 30 oktober 2016 kl. 19:08

Om du lägger Jazzfestivalen under mikroskop kan du urskilja förändringar som sker från ett år till ett annat. Om du däremot bara kastar en snabb blick på programmet känner du igen upplägget eftersom det är detsamma som förra året, och året före, och före det och så vidare ...

Den här festivalen är trygg i sin form.

Det är inte nödvändigtvis något dåligt att publiken känner igen sig och vet vad som är att vänta, och uppenbarligen har Jazzfestivalen en stor publik som gärna återvänder. Det kan behövas eftersom det emellanåt är ganska tunt på stora namn som är kända utanför jazzens värld. I år var ett sådant år.

Nackdelen med att festivalen hittat sin form är förstås att den lätt stagnerar och mest lockar människor som känner sig trygga med upplägget.

Desto viktigare då att festivalen har vett att förnya sig i det innehållsliga och kan bjuda på bra musik. Gör den det?

Jag tycker det. Vi kan konstatera att det är en avsevärd bredd i utbudet. Det spänner från traditionella storband som Kustband, rockiga gitarrexplosioner med Hedvig Mollestad, den indiska ragan hos Akkararai Sisters, det folkmusikaliska gunget hos Bengt Berger, amerikanska traditionen hos Dida, elektroniska musiken hos Lisen Rylander & Elena Wolay, soulen hos Lizz Wright, samt ett flertal små band som spelar olika sorters modern jazz.

Ingen kan tycka om allt, men de flesta hittar ett par favoriter, och det bäddar för att man kommer tillbaka.

Ett extra plus för ambitiösa festivaler är förstås att åstadkomma det unika. Där har Jazzfestivalen fördelen att arrangeras av Norrlandsoperan vilket gör det möjligt att varje år ge en konsert tillsammans med Symfoniorkestern. Att dessutom kunna åstadkomma det med lokala artister som Mats Öberg och Morgan Ågren som åstadkommer en verkligen fusion mellan sin musik och orkesterns är en höjdare.

Annat som fastnat i minnet hos mig är Dida, Lizz Wright, Marilyn Mazur’s Shamania och inte minst de partier där Akkarai Sisters lyfte Bengt Bergers projekt Becjes Indian Brew till oanade höjder.

De nämnda höjdarna inkluderar många kvinnliga artister vilket sammanfaller med en annan glad nyhet. I många år har Jazzfestivalen haft en extrem manlig dominans och även om männen fortfarande är flest har jämställdheten i år uppnått acceptabla nivåer.

Det var på tiden.

Nästa år är det dags för den 50:s festivalen. Kommer den att skaka om oss? Inte mer än nödvändigt, gissar jag.

Se fler krönikor av Lars Böhlin
Lars Böhlin
Följ Lars Böhlin
Annons
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten