Detta är en debattartikel. Det betyder att innehållet är skribentens egna uppfattning.

Amnesty i skriande behov av en radikalisering

Debattartiklar.
(2015-05-09) Amnesty borde vara en frontorganisation som yrkar på en ansvarsutkrävning för ledare och länder som bär ansvar för de grövsta övergrepp som nu pågår i världen. Amnestys undfallenhet gör att stormakterna kan agera som de vill. Och riskerar att leda till misstro hos allmänheten när det gäller möjligheterna att kämpa för mänskliga rättigheter.
Det skriver Leif Elinder, medlem i Amnesty sedan många år - och författare till motionen "Förnya Svenska Amnesty" som behandlas på organisationens årsmöte i Umeå i helgen.
Västerbottens-Kuriren
Publicerad 8 maj 2015 kl. 22:15

I den rådande världssituationen med ett överhängande krigshot har ledande stormakter i praktiken legaliserat tortyr. Amnesty är en organisation som länge arbetade ihärdigt med frågan. Men engagemanget verkar ha svalnat.

Amnesty har också kritiserats, och bland annat har dess neutralitet och oberoende satts ifråga. Den tidigare styrelseledamoten i Amnesty International Francis Boyle är en av kritikerna liksom journalister som Glenn Greenwald och Chris Hedges och fysikprofessorn Jean Bricmont. Det finns skäl att ta denna kritik på allvar.

Amnesty borde vara en vitaliserad, obekväm, oberoende, obunden och oförvägen frontorganisation för mänskliga rättigheter - en frontorganisation som yrkar på en ansvarsutkrävning för ledare, länder och etablissemang, vilka direkt, indirekt eller genom försummelse bär ansvar för de grövsta och mest omfattande övergrepp, som nu pågår i världen.

Amnesty begår enligt kritikerna vissa systematiska fel. Bland annat jämställer man angripare med angripna, och fördömer de senares framtvingade motreaktion - vilket innebär att man i praktiken ställer sig på angriparens sida. I boken "Humanitär imperialism" pekar Jean Bricmont just på denna ovilja att skilja mellan offer och förövare.

Att i allmänna termer fördöma våld är knappast ens en moralisk handling. Vi måste framför allt granska våra egna ledare och det våld som utförs i vårt namn eller med "demokratiska" förtecken. Som fredsaktivisten Noam Chomsky skriver: "Vår primära plikt är att anmärka på politiska ledare och eliter med vilka vi är nära förbundna. Det är dessa vi kan påverka och det är deras missgrepp, som vi är ansvariga för".

Whistleblowers är nödvändiga och livsviktiga för att minska risken för en global katastrof. Det är sådana som Julian Assange och Edward Snowden som Amnesty måste stödja på ett liknande sätt som kinesiska dissidenter som Liu Xiaobo eller ryska dissidenter som Pussy Riot. De senare tillerkändes snabbt status som POC-fångar, "Prisoners of Conscience", alltså samvetsfångar, vilket gav dem förmånen av stöd via internationella brevkampanjer. Chelsea Manning, som dömdes 2013 till 35 års fängelse, tillerkändes POC-status först hösten 2014. John Kiriakou, som fängslats och för närvarande sitter i husarrest för att ha avslöjat delar av USA:s tortyrprogram, har fortfarande inte tillerkänts POC-status.

För auktoritära regimer är stegen från sanningssägare till whistleblower till terrorist inte långt. Enligt New York Times (2013-11-30) listas nu över 700 000 människor som potentiella terrorister, och tiotusentals människor har placerats på en "non fly"-lista utan att veta varför och utan kunna få sin sak prövad.

Amnesty har fört en noggrann lista över kubanska samvetsfångar men inte över de ungefär femtusen palestinska fångarna i Israel - fångar (varav flera hundra så kallade "administrativa" fångar) som förutom i enstaka undantagsfall inte tillerkänts status som samvetsfångar.

Svenska Amnestys styrelse avslog 2012 en motion som rekommenderade stöd för Guantánamo-fångarna. Motiveringen var att "Regeringen (sic) anser att Guantánamo-fångarna är USA:s problem". På årsmötet i Uppsala senare samma år antogs dock motionen att verka för att Sverige skulle erbjuda fristad åt samtliga Guantánamo-fångar som inte kunde dömas i en civil domstol i USA. Detta årsmötesbeslut nedskrev styrelsen senare på eget initiativ till "minst en fånge" under "de kommande två åren".

Frågor som skulle kunna verka stötande för stormakter har kommit allt mer i skymundan. Vanligt folks spontana intresse för mänskliga rättigheter kapas och avleds till storpolitiskt okontroversiella agendor. Kampen mot olagliga anfallskrig, mot ockupationer och statsterrorism som krigföring med drönare, mot utomrättsliga avrättningar och globaliseringen av tortyr har fått ge vika för frågor som inte provocerar inflytelserika länder.

Amnesty tenderar att alltmer prioritera politiskt okontroversiella agendor som kriminalisering av sexköp, koppleri, avkriminalisering av människors sexualitet, rätt till abort, brist på mänskliga rättigheter i Uzbekistan och liknande.

Amnestys undfallenhet gör att stormakterna kan agera som de vill. Den riskerar också att leda till misstro hos allmänheten när det gäller möjligheterna att kämpa för mänskliga rättigheter.

Leif Elinder

Annons
FÖLJ ÄMNEN
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten